hahansen

Tjenna !

 

Så hittade jag tillbaka hit igen och ja, herregud. Det här hade jag helt glömt bort. Men ja, det kändes ju som att det inte hände så mycket i mitt liv då så varför skriva blogg liksom. Och det har inte hänt något sen förra inlägget för en sådär 2,5 år sedan heller. Vi åkte ur div.1 med Fjädern, jag kom femma i totala poängligan (ja, haha hur fan hände sig det undrar du, och det undrar nog alla andra också, inklusive jag själv) och jag låg i valet och kvalet mellan att sluta och flytta till Gotland. Krånglande med studier och framförallt en krånglande rygg avgjorde åt att jag slutade och blev kvar i Norrköping. Hade någon sagt till 16-åriga Caroline att "du kommer sluta med innebandy innan du fyller 22" så hade hon skrattat den rakt upp i ansiktet och sagt att "nehe, då kommer jag spela i landslaget", ja som sagt, jag hade ingen självinsikt då, det är kanske sådant som kommer med åldern. Men fick lite ångest och spelade lite i en div.2 serie här, eller ja gjorde väl 2-3 matcher, så ingen comeback direkt. Sen fick jag en sjuklig abstinens i höstas och efter 1,5 års uppehåll var jag tillbaka i div.1, nu i ett lag i Linköping, så återigen, Östgötapendeln blev min bästa vän och största fiende. Högst oklart hur det blir framöver.

 

Hann även med att klä ut mig i studentoverall under ett års tid, var nämligen med iden fantastiska grupp som utgjorde SoCeR 13/14 och fick känna på hur det är att leva studentlivet deluxe. Årets Pub hann vi med att anordna tillsammans med ett annat fantastiskt gäng, Helgrymt 13/14, 

 

Ja, sen är ju nästan 3 års universitetsstudier avklarade också. Full fart med c-uppsats tillsammans med min vapendragare Elin fram till sommaren, sen går vi in på sista terminen till hösten. Och va fan, sen behöver man alltså bli vuxen på riktigt. Det har jag ju liksom aldrig räknat med. Jobbigt! 

 

Ja, men det får väl vara allt för den här gången, kan vara kul att komma ihåg till nästa gång jag upptäcker min blogg, om sisådär een 2-3 år kanske. 

 

"Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge"

 

Caroline Hansen